"Varför slösa bort de sista åren på en lögn?"

På äldreboendet i Palms of Manasota vågra Ed Kobee och Al Usack gå hand i hand, trots att de befinner sig i södra USA.

Den 30 maj, klockan 12, hissas regnbågsflaggan på Gustaf Adolfs torg. Anledningen är förstås att HBTQ-festivalen drar igång med flera hundra programpunkter. Boplats smygstartar med två reportage om äldreboende för hbt-personer. Först besöker vi USAs första seniorboende för homosexuella.

Ed Kobee och Al Usack går hand i hand i det idylliska området där 53 enplansvillor omges av rasslande palmer, porlande fontäner och välklippta gräsmattor. Det skulle de aldrig göra någon annanstans. Åtminstone inte här i södern.
- Nej, det är detsamma som att tigga stryk, säger Ed med ett skratt.

Därför ser också Palms of Manasota, som ligger strax söder om Tampa, ut som vilken som helst av alla retirement communities som de senaste decennierna växt upp som svampar här i Florida. Gayattributen nästan lyser med sin frånvaro - bara på ett enda ställe, längst in i området utanför ett visningshus, syns en regnbågsflagga.
- Jag har flera gånger föreslagit att vi ska höja vår gayprofil ett snäpp genom att också placera en flagga vid entrén. Hittills har jag blivit nedröstad, folk vill inte riskera något, säger 79-årige Al.

Han och Ed, 74, har varit ett par i 23 år. Som så många andra homosexuella i sin generation levde de länge i 'garderoben'. Båda hade familjer och mer eller mindre vuxna barn innan de vågade komma ut. 
Al beskriver det som en turbulent och traumatisk tid, men också som en enorm frigörelse när han och Ed flyttade ihop i en stor villa i utkanterna av Washington. Där bodde de tills de pensionerades från sina säkerhetsklassade jobb på CIA respektive flottans underrättelsetjänst. 
- Då bestämde vi oss för att flytta söderut. Vi var helt enkelt trötta på vintrarna där uppe, säger Ed.

Men det var egentligen slumpen som förde dem till Palms of Minnesota. Eds mamma, som bodde i Florida, hade dött och de åkte ner för att ta itu med dödsboet. Någon tipsade om ett 55+boende för homosexuella som låg i närheten. Varför inte köra förbi och kolla?
- Vi föll för det direkt. Tyvärr fanns inget ledigt för oss. Men fler hus planerades och vi bestämde oss för att vänta.

Ett par år senare, 2003 flyttade de in i trerummaren som kostat dem 300 000 dollar plus 350 dollar i månadsavgift.
- Det är definitivt övre medelklass, säger Al. Men sammanhållningen är fantastisk. Det kanske låter som en klyscha, men här är vi som en enda stor familj. Det är mycket fester, och blir någon sjuk är det bara att ringa så kommer folk och hjälper till.

En mans dröm, och rädsla
Palms of Manasota är resultatet av en enda mans dröm. "De sista åren i livet är ovärderliga, varför slösa bort dem på en lögn", sa den pensionerade psykologiprofessorn Bill Laing när han presenterade sina planer för den lokala pressen i mitten på 90-talet. Bokstavligen livrädd för att behöva kliva in i garderoben på något äldreboende bekostade han själv hela utvecklandet - mark, vägar, vatten, elektricitet - av byn där det bara skulle bo homosexuella. I december 1997 flyttade han in i byns första villa, tre år senare dog han där omgiven av nya vänner som också levde hans dröm.

Var Bill Laings rädsla för äldreboendet befogad?
- Absolut, säger 74 åriga Jeanne Brossart som bor granne med Ed och Al.
- En av mina väninnor bor på ett äldreboende i Connecticut. På samma ställe bor en expartner till henne. Båda är livrädda för att det ska komma ut. Jag förstår dem. Vi lever trots allt i ett land där man fortfarande kan förlora sitt jobb för att man är sexuellt avvikande.

Och än värre var det på Jeannes tid. På 60- och 70-talen var hon engagerad i gayrörelsen i New York där hon arbetade som lärare i folkhälsofrågor på Columbia University. Hon satt själv på gayklubben The Stonewall inn i Greenwich Village när polisen stormade in en juninatt 1969. Händelsen utmynnade i de berömda Stonewallupproren - protesterna mot myndigheternas diskriminering av homosexuella som anses vara starten för hela gayrörelsen.  
- Poliserna gjorde alltid sina razzior på gaybarerna. Och de såg alltid till att hitta något fel. Ställen fick stänga igen för att det fattades tvål på toaletten.

"Ingen här är speciellt extravagant"
Sedan dess har det förstås blivit bättre, men det gäller främst de delar av USA med starka utbildningstraditioner, menar Jeanne. Egentligen tror hon inte folk bryr sig speciellt mycket, men det finns starka ekonomiska och religiösa intressen i det här som få politiker vågar gå emot. Men det var just vad President Obama gjorde förra veckan när han förklarade sig vara för samkönande äktenskap. Det väcker förstås förhoppningar.

När Bill Laing kom med sina planer för Palms of Minnesota möttes han till en början av protester från en samling nervösa grannar. Men de avtog snart, och frånsett ett par nattliga besök från skrikande fulla ungdomar har området i princip varit förskonat från trakasserier sedan dess.
- Vi håller ju en låg profil, ingen här är speciellt extravagant. Se bara på mig. Jag ser ju ut som vilken tant som helst, säger Jeannes Brossarts sambo, Joan Leblanc, 71

De har varit tillsammans i 16 år. Bodde de första åtta ihop i Cape Cod i Massachusetts, men vid Jeannes pensionering sålde de huset, köpte en husbil och kuskade runt USA i fem år. 
- Vi besökte varenda delstat, till och med Hawaii, fast då utan bil förstås. För att försörja oss jobbade vi här och där, ofta i receptionerna på gaycampingarna vi bodde på.
Det var på en sådan de fick höra talas om Palms of Manasota. Så när de besökte Florida, sista delstaten på resan, passade de på att göra ett besök. Och fastnade.
- Jag fattar egentligen ingenting, säger Joan. Jag som alltid haft fördomar om Florida: Platt och tråkigt. Fullt av sega pensionärer. Nu sitter vi här med fantastiska grannar, mitt i kultursmeten intill underbara stränder. Det kan inte bli bättre.


Jeanne Brossart och Joan Leblanc stortrivs till sin egen förvåning i Florida.

Läs del 2. Stockholm får regnbågsboende.